Micke fick syn på springan mellan soffkuddarna och tänkte att "där kan det ha smugit ner en kamera" och mycket riktigt, där låg den i mjukt förvar när det passerat måååånga "kodak-moments" i vårt liv. Men men, skönt att den är tillrätta nu i alla fall, lagom till morgondagsens kalas! ;) och det kan konstateras att den skyldiga till försvinnandet var jag. Jag tog nämligen detta kort på vårt adventsfika, med Veras egengjorda ljusstake. När man får tända den blir man varm ända in i magen. Underbara unge!
sen hittade jag detta:
oj, här kom en chipspåse och slog sig ner i soffan...
jamen, herrejisses så bra! klurig den där Micke. :) för vem kan vara utan sådana bildskatter när livet med en ettochetthalvtåring är en aldrig sinande ström Kodak moments? och ljusstaken... ljusstaken är ljuvlig! tänk så STORA de är ändå! :) och så kul att träffa er häromdagen, KRAM!
SvaraRaderadet skall böjas i tidigt kan man väl säga. Tomteluva och djupt försjunken i livets härlighet!
SvaraRadera